Satt jag i vardagsrumssoffan i mitt dåvarande hem och min dejt klubbade på att vi var tillsammans.
Tre år senare, alltså för fem år sedan, stod jag i detta nu och pysslade i rummet vi skulle käka smörgåstårta, iförd bröllopsklänning som jag sytt själv, och ascoola stövlar. Dessa stövlar finns kvar, just nu ligger de på min garderob och behöver omklackning..
Om några timmar har jag varit Fru T i 5 år. Jag är 23 år och vart gift i 5 år!! Det är helt sjukt :D
Jag trodde inte jag skulle gråta under mitt eget bröllop eftersom jag tycker det är en onödig sak, jag sa ju nej till Ts frierier fleeera gånger om. Det var jag som friade tillslut.. eller friade och friade. Jag frågade en dag när han kom in i hallen efter jobbet "ska vi gifta oss då?" med en gäspning typ. Han blev lyrisk.. Men för att återgå till gråtandet.. jag grät..
Att få samla min familj och mina vänner, för att visa min kärlek för T.. Det var större än jag trott! så jag grät.
Vi har levt ifrån varandra i ett år, men nu är det över ett år sedan vi hittade tillbaka till varandra igen. *Men jag har aldrig slutat älska honom, oavsett vad som hänt så kommer han alltid finnas i mitt hjärta. Som pappa till mitt underbara barn, och som min fantastiska make. Om vi någon gång skulle gå skilda vägar än en gång så kommer han ändå alltid finnas i mitt hjärta, för han är en fantastisk person. Speciellt då han står ut med mig och mina egenheter ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar